Det fackliga löftet



Det fackliga löftet


Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Varför skall vi lova varandra detta?

För om vi inte gör det så försämras våra villkor och löner. Ensam kan man inte hålla uppe lönerna och öka säkerheten på arbetsplatserna men tillsammans genom en fackförening så kan vi hålla ihop och lova varandra att inte konkurrera med varandra om löner eller arbetsvillkor. För gör vi det då försämras våra villkor, därför skall vi lova varandra detta.

Våra kollektivavtal och A–kassor bygger i grunden på att lovar varandra att inte arbeta för mindre pengar eller sämre villkor än det vi har kommit överens om i avtal. Om ingen arbetar för 99kr så måste arbetsgivaren köpa vår arbetskraft för minst 100kr och om ingen arbetar under sämre förhållanden än de vi har kommit överens om i avtalen så måste arbetsgivaren leva upp till de säkerhetskrav som vi ställer. På detta sätt så hindrar vi inte bara lönesänkningar utan kan kollektivt höja våra löner under avtalsrörelser. Vi ökar också säkerheten på våra arbetsplatser så att färre arbetare skadar sig eller dör på arbetet. 

Sagan om det första löftet

Det var en gång för länge sedan som de samlades runt ett köksbord. Upprörda över låga löner, pengarna räckte inte att leva för. Runt bordet enades de om den lägsta lön de skulle arbeta för och hur mycket mer de skulle kräva för att arbeta på kvällar och helger. De lovade varandra att ingen skulle arbeta för en lön som var lägre än den de enats om. Runt köksbordet bildade de, just då, sin första fackförening. På bordet lade de alla en peng i en tom kakburk. För de förstod att de måste spara pengar för att stå starka om de skulle kunna tvinga arbetsgivaren att acceptera deras krav. Pengen var deras första medlemsavgift. Kakburken blev deras första strejkkassa. Då knackade det på dörren. Där utanför stod en av kamraterna, och han hade inget arbete. Alla visste att risken var stor att det är han, den som är arbetslös, som inte orkar stå emot, som tvingas svika löftet om en lägsta lön för att arbeta och tvingas svika för att få pengar till hyra och mat till barnen. Då ställde någon fram en tom kopp mitt på bordet. I koppen lade alla ännu en slant. Det räckte till hyra och mat till barnen för den som inte hade arbete. Koppen blev deras första arbetslöshetskassa. De tog ett papper och skrev ned sina krav och gick alla nästa dag till arbetsgivaren och krävde att han skulle skriva under. Arbetsgivaren klagade, prutade lite på kravet men accepterade till sist och de skrev alla på. De hade genomfört sin första förhandling. Och pappret var deras förstaavtal.

Det är detta som är en fackförening, löftet till varandra om priset och villkoren för vårt arbete. Och insikten om att vi bara kan nå detta om alla är eniga. Och att vi tillsammans måste ha ekonomiska resurser för att kunna hålla detta löfte.
Det är det vi gör i fackföreningen – vi lovar varandra!


Texterna ”sagan om det första löftet” och ”det fackliga löftet” är hämtat ur LO:s häfte ”uppdraget – att värna om löftet” 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar